Då höll Åland på att bli en del av Sverige

Åländsk historia Läste som många andra Herman Lindqvist kollum om Åland på aftonbladet.senu i helgen Då höll Åland på att bli en del av Sverige. Men dessvärre kände jag inte riktigt igen historien.

Först, det verkar som om svenskarna var först på plats, om en bortser från de stationerade ryssarna.

Den vita sidans befälhavare, Gustaf Mannerheim, sände genast en vit styrka som anlände i en snabb marsch över isen till Åland för att se vad svenskarna höll på med. Den röda sidan sände också ­trupper, de kom med en isbrytare från ­Helsingfors.

Det här stämmer inte eller riktigt. Först kom delar av Nylandskåren (de vita) till Brändå, efter det kom den svenska Ålandsexpeditionen, efter det komm de röda, sedan lämnade de röda och vita åland. Sedan kom de röda tillbaka en vända (den här gången ombord en isbrytare) sedan kom tyskarna och tog sig an de ryska stationeringen. ”Hjälpen” från sverige var inte eller självklar, svenskarna till och med nekade till förfrågan från ålänningarna för att sedan två veckor senare vända på kappan i frågan.

När den svenska styrkan kom på plats kunde de också konstatera att situationen på Åland var relativt lung. Känner inte igen mig när Lindqvist skriver ” Kanoneld och kulsprutesmatter hördes och mellan de stridande förbanden hukade sig 10 000 ålänningar som hoppades att allt snabbt skulle gå över. Flera hundra ålänningar sökte skydd på det svenska konsulatet.”. Visst flydde Ålänningar när de trodde att de skulle blir stidigheter av. Men bortsett från ”Godbyslaget” så var de välldigt lite av kanonskott och kulsprutesmatter. Det var väll undantaget när kökarsbor sköt salut med ryssarnas kvarlämnade kanoner under söndagspredikan.

Annars tycker jag att det här stycket bra beskriver den svenska militärens äventyr på Åland våren 1918:

”[…], 1917[sic!] fick sverige genom sin Ålandsexpidition en möjlighet att avvärja hotet från den militariserade ögruppe. Officiellt hette det att skydda ålänningarna mot det soldateski omvanlade ryska garnisionen. Expeditionens humanitära del belv framgångsrok, dess miltärpolitska snarast snöplig, o vare fall om aktionens onnersta syfte var Ålands införlivande med moderlandet”

S.78 Stjernfelt, Bertil. Ålands från ut- och insidan samt vidare ostvart

Vi alltså vara rätt säkra på att den svenska närvaron på Åland hindrade inbördeskriget att drabba Åland allt för hårt.

Läser vi vidare hittar vi det här stycket ser jag med djup misstänksamhet på:

Ålänningarna genomförde en ny folkomröstning där 9 900 av 10 000 röstade för Sverige. Ålänningarna förklarade att de hade samma rätt som alla andra folk att välja sin egen framtid. ­”Endast under den svenska spirans hägn kan Ålands folk vinna nationellt ­bestående trygghet och lycka”, ­förklarade en ny ­delegation hos Gustaf V.

Det skedde ingen folkomröstning, däremot en snabb namninsamling, och den fick inte 9 900 namn, någonstans närmare sjutusen borde stämma bättre. Dessutom var ålands myndiga befolkning större än 10 000. Budskapet med namninsamlingen är dock korrekt. (Vet inte eller hur en ska tolka ”en ny folkomröstning”, som antyder att det redan har genomförts en redan. För om inte min grundskoleutbildning sviker mig helt så skedde bara en(?!).

Och till sist urklipp ur den litteratur jag har hemma om ”folkomröstningen”:

Folkomröstningen

”De hade klar fullmakt av praktiskt taget hela Ålandsbefolkningen att hänvända sig till Sveriges konung och folk att överlämna en adress given uttryck åt den åländska befolkningens enhälliga önskan att av historiska ocj etnologislka grunder införlivas med Sveriges rike. Adressen var undertecknad mellan sju och åtta tusen åländska män och kvinnor, dvs. 98-99 % av de myndiga ålänningar, som varit i tillfälle att skriva sina namn under hänvändelsen. Ålands kyrkskrivna befolkning uppgick visserligen till mellan 26.000 och 27.000, men, då en betydande del av den vuxna befolkningen 5.000 personer, befann sig till sjöss eller i utlandet, blev den hemmavarande myndiga befolkningen betydligt mindre, än vad man kunde böjd att antaga. Dessutom hade på grund av menföre befolkningen i tre öförsammlingar, Kökar, Kumlinge och Brändö liksom på en del småörar icke kunnat beredas tillfälle att underteckna adressen till Sverige”

S.6-7 Wernlund, Axel. 1953. Ålands kamp för självhädelse

Värt att observera att Kökar, till skillnad från idag, borde ha mera än 1 000 personer bosatta där, vet inte hur många som bodde i resterande församlingar.

Annars ska vi ha i tankarna att de som gjorde listan, och de som propagerade för en återförening med Sverige ocskå att allt att vinna på att visa att majoriteten står bakom denna önskan. Valresultat som visar 99% för är lite för bra för att vara sant. Men med det sagt så var det också ett faktum att majoriteten vill ha en förening med sverige.

I slutet av december 1917 hade ett åländskt folkmöte hållits på folkhögskolan och en massadress samlade 7.097 namn för hänvisan till ”Sveriges konung och folk.”

S.145 Isaksson, Martin.1983. Ryska positionen Alandskaj

”I slutet av 1917 verkställdes på Åland en inofficeiell folkomröstning som gav till resultat att 96 % av den hemmavarande till mynidig ålder kommna befolkningen voterade för landskapets anslitning till Sverige”

S. 20 Drejjer, Mats. 1947. Ålands självstyrelse 25 år Festskrift

Intressant nog så benämner Drejjer namnlistan, eller massadressen som en folkomröstning. Men jag skulle säg att han tillhör ett sällsynt undantag när han gör det.

Denna bloggpost är en del av bloggutmaningen #blogg100 Dag 31 av 100
Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s