Är tolleransen för sexism högre på hårdrocksaffisher?

Genus Trillade den här helgen på affishen på bilden under lite varstans i Mariehamn. Den gör reklam för bandet L’Amors skivsläppsfest. Orsaken till att jag uppmärksammar affishen är inte för musikens skull utan för att jag är nyfiken på vad den halvnakna anonyma, och brutalt beskurna kvinnan gör på affishen.

2013-09-22 17.08.26

Det känns sexistisk tack vara att a) att kvinnan på bilden blir en kropp/ objekt när ansiktet är ur bild. Det är inte en person som visas upp utan ett objekt b) att hon står där i bara trosorna c) känns det ändå inte lite ”sälj grej med tjej”, i teorin skulle bandet själva varit på bild.

Skulle aldrig reflekterat över det i en skivaffär, men som affish på stan så sticker det ut. Kanske för att den här bilden är mitt i raden i den musikgenren. Men också beroende på att det är lätt att objektera kvinnor utan att reflektera desto mera över det.

I Spit on your grave (1978)

Om jag skulle hitta på någon slags försvar går det att göra associationer med filmaffishen för rape and revenge filmen ”I spit on your grave från 1978. (Se bild till höger, filmaffisherna för remaken 2010 liknar ännu mera). Där huvudrollsinnehavaren blir brutalt våldtagen i början av filmen, och spendar restan av filmen med att ta hämnd. Vilket kan ses som något positivt då kvinnan inte längre ses som ett passivt offer för omständigheter (Damsel in distress). Å andra sidan kan det också ses som våldtäktspornografi. Där betraktaren får sitt dåliga samvete över att se övregreppen rättfärdigade, när hon ändå kan hämnas efteråt och återställa nån form av normalitet och rättvisa. Det är okej att kvinnan utsätts för övergrepp för hon kommer att bli okej igen. Så just den filmen och subgenren av skräckfilm kanske inte är det bästa referensen, även om skräckfilmer i stor är progressiv när det gäller normer.

Nu har jag ingen aning om bandet i stort kan sägas vara sexistiskt eller ej. Affishen och skivomslaget är det i alla fall. Jag vet inte eller vilket klart vilken sorts kvinnosyn Ålcom, Mariehamnstryckeriet, eller Träffpunkt ungdom förespråkar. Om de ens har sett affishen innan den gick i tryck. Eller reflekterat över om den objektifierar kvinnor. Men jag tycker ändå att de borde kunna ställa grundläggande krav på respekt för kvinnor i de sammanhang de synliggör sina namn.

Uppdaterat 2013-09-23 Bemötande av kritiken

Uppdaterat 2013-09-24
Efter att jag har postat bloggen har jag också en dialog på facebook med sångaren Matias Lindblom om hur vad de tänkte kring bildvalet. Det rätar ut en del frågetecken kring varför bilden ser ut som den gör.

(FRÅGA från mig) Michael Jansson Hur gick tankarna när ni när ni valde den bilden? Vad skulle den symbolisera?
(SVAR från bandet) Matias Lindblom Tanken var att ha en bild som skulle kunna knytas ihop med historierna som några av texterna på skivan handlar om. Här var det främst låten Madame Blood, som också är öppningsspåret på skivan Deadly Desires, som blev i fokus.
Jag förstår din association till filmer som ”I Spit on Your Grave”. Jag är själv ett stort fan av filmposter från den här erans skräck, thriller, grindhouse och trash cinema filmer. Så mycket av inspirationen till omslaget kommer just från filmposters av den här typen. Dock var inte tanken att porträttera en kvinna som blivit misshandlad/våldtagen och som sedan vill hämnas, som i t.ex. filmen I Spit on Your Grave. Jag ville ha det den andra vägen. En farlig och stark kvinna, en femme fatal av Svarta Änkan karaktär. En kvinna som spelar på mäns svagheter för att sedan skära halsen av dem. Skulle se detta som en ren motsats till förtryck mot kvinnor. Om man pratar om förtryck skulle det här i så fall vara ett förtryck mot män, som här då porträtteras som svaga individer som inte kan kontrollera sina lustar – även fast det kommer att betyda deras död. Personligen ser jag inte detta som respektlöst mot kvinnor.
Vi har absolut inte några avsikter att objektifiera kvinnor. Den ”brutala” beskärningen som du påpekar var något som vi tyckte passade bäst för formatet på konvolutet, med en halv bild av kvinnan på varje sida. Idén är att på framsidan kommer kvinnan mot sitt offer, och på baksidan har hon styckat offret. Vi ville att detaljer som kniven och blodet på baksidan skulle vara så framträdande som möjligt, därför ville vi också ha bilden så stor som möjligt. Att man inte ser ansiktet på kvinnan tycker vi bidrar till en mystik om att det här kan vara vem som helst, färdig att skära halsen av sitt nästa offer.
Det ska förståss också poängteras att detta är en fiktiv karaktär som baseras på några av våra fiktiva texter. Vi varken har eller vill måla upp en bild om kvinnor som psykiska massmördare, det är en påhittad historia. Och det hoppas jag folk förstår. Vi ville ha ombytta roller i slasher genren.

Advertisements
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s