so long, farewell, auf wiedersehen, ÅCA-hus | #blogg100 dag 10

Förra våren började man diskutera att sälja bort kommunägda hus i Mariehamn. Det var parkgatan, det var doktorsvillan, det var ett vårdhem och så var det ÅCA huset. Det är det sista som fått rubriker den senaste månaden. ÅCA-huset är en före detta mejeribyggnad och ett slags industriminne mitt inne i stan (i ett landskap utan så mycket industri). Efter en tid så flyttade mejeriverksamheten upp till Jomala och byggnaden blev tom. Jag vet inte om Emmaus, Judits, Korpi och resten flyttade in direkt efteråt eller om det var ett mellanspel. Men det var de som fanns i lokalen då 2012. Det var tal om lite olika lösningar men i slutändan gick huset till högsta bud, vilket inte var någon som bodde i huset. Som det ser ut just nu ska huset rivas och ge plats åt en byggnad med kombinerade affärs och bostadslokaler.

Själv tycker jag att det är en av de mest fula husen i hela Mariehamn. Men det är en av de husen som har en av de finaste innehållet. Sedan kan man inte förneka att fysisk plats spelar roll. Precis lika mycket som ideal och strävanden. I Åca-huset så har Emmaus och de andra inneboende något väldigt speciellt som jag tror är svårt att återskapa. Speciellt när mariehamns centrum ska konkurensanpassas emot köpcentrumen norröver. Speciellt när sådana platser en efter en försvinner, först bergsskyddet, Bastun, och nu på tur Åca huset. Visst kan man flytta runt, visst kan man bygga upp på nytt. Men att flytta och börja på nytt kan man inte se som ett framsteg, speciellt om man har lyckat skapa något bra på den förra platsen.

Bastun klarade sig visserligen nu med nöd och näppe, som en liten tröst i kulturvintern.

Jag har känslan att kulturen, föreningarna och voluntärverksamhet inte ska ta plats i Mariehamn längre. De ska vara där, behjälpliga när det behövs, men de ska inte ha en fysisk plats i centrum.  Allt flera frivilligorganisationer blir mer och mer beroende av sin egen förmåga för att överleva. Det handlar om administration, organiserande, allt det där ”tråkiga” det kanske till och med själsdödande.
Det kan inte vara lätt för en föreningsmänniska som brinner för blåsippans påverkan i Önnigebykollonins frukostvanor att samtidigt vara en fullfjädrad skrivbordskrigare som tappert ska angripa blanketer och pappershögar vid sidan av sitt heltidsarbete, egenföretagande och vän- och familjeliv. Mera än att göra något vettigt, produktivt, samhällsnyttigt men kanske framför allt roligt. Vill minnas att man tog upp det som hastigast i höstas, att den arbetstid som folk la ner frivligt, var värt en enorm mängd pengar. (räknade att det skulle motsvara 320 000 000 chipspåsar*). Alla verkar värna om kulturen (och miljön) men ingen verkar ha mod nog att hugga i. Göra det lättare, göra att det händer.

Jag tror att man gravt har underskattat vad det fula huset på köpmansgatan 11 är för något.

*om man räknar att de 800.000 frivlligtimmar får en lön på åtminstånde 10 € (lågt räknat), och att en chipspåse kostar 2.50€ Korrigera gärna om något är knas.

Det här inlägget postades i Åsikter och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s